På väg tillbaka

En vän till mig postade för ett tag sen en länk på facebook. Länken i sig har inget samband med med detta, därför har jag inte med den. Men den fick mig att bli riktigt ledsen, när jag läst en hel del av kommentarerna och så fick den mig samtidigt att inse hur många det är som mår dåligt, men som deras omgivning inte har en aning om.

Jag är en av dem. Så nu kommer min historia.

Ni som känner mig vet att jag tar min semester i slutet av augusti, början av september, för att kunna vara ute med hundarna och jaga, så mycket vi vill och orkar! Så var det även i höstas. Men efter ett snörpligt slut på fjälljakten, så var jag hemma igen efter bara tre dagar, men två hundar som skulle vila.

Jag satt och planerade vart vi skulle åka när hundarna var ok för jakt igen, och när de var utvilade och symptomfria så tänkte jag ”Imorgon far vi”. Men när morgondagen kom så tänkte jag ”Äsch, jag packar ikväll, så åker vi imorgon istället”. Men när det pågått ett par dagar, och en allt intensivare huvudvärk gjort sig påmind varje dag, så insåg jag att, jag VILL ju inte åka!

Vad är det som är fel??
Varför vill jag inte jaga med hundarna???

Så jag packade in mig i bilen ändå och for, om jag nu har semester för att jaga så nog fan ska jag jaga. Men som med allt annat, om du inte vill, blir det bara skit! Och huvudvärken var nu så outhärdlig att jag ringde vårdcentralen, även om jag var tveksam till vad de kan göra…

Kvinna som senare ringde upp mig ställde en massa frågor, som jag inte ens minns vad det var, men hon blev väldigt orolig och frågade flera gånger om jag kunde vänta att få komma till en läkare nästa dag, och jag tänkte ”klart jag kan, det är ju bara huvudvärk”. Hon ringde även upp mig igen på eftermiddagen och kollade att allt var okej, och jag fattade ingenting!

När jag sen fick träffa min läkare och vi pratade, så fattade jag att de trott att jag var så deprimerad att jag skulle skada mig själv, vilket jag aldrig har tänkte göra. Och samtidigt säger läkaren att hon sjukskriver mig, vilket jag opponerar mig mot, eftersom jag i mina ögon inte är ”sjuk”. Men se där fick man sig, hon påpekade  väldigt bestämt att depression INTE är nåt att ta lätt på. Det är en väldigt svår sjukdom att bli fri från, särskilt om man tar lätt på det.

Depression???
Vaddå, är jag deprimerad?

Fick göra ett självtest, där man fyller i hur man känner inför olika saker, och det visar sig att jag är bara två poäng från de som ligger i riskzonen för bla självmord.

Och ja, det var jobbigt, och ja, det låter konstigt. Men sen satt jag under helgen och försökte komma på varför, och hur jag hamnat här, och varför, varför, och hur och alla konstiga frågor man kan ställa sig själv. Jag läste på allt jag kunde hitta om depressioner och om utbrändhet, som är ganska nära varann. Och då inser jag att detta har jag byggt upp under lång tid! Och symptomen har funnits där om jag bara vetat vad jag skulle kolla efter.

Och jag har fått frågan om man inte själv vet om man är deprimerad, det kan väl inte en läkare bestämma. Nej, det kan de inte, men jag har nog levt alldeles för länge med tanken att ”det är bara att bita ihop, jag har det inte värre än nån annan”. Och det är nog precis så det har varit för mig. Jag har anpassat mig till människor, grupper, jobb, boende som jag inte trivts med, och gjort det för att jag trott att det var rätt.
Men det var inte rätt för MIG! Fast jag inte insett det själv, jag har varit ”snäll” mot folk, inte klagat eller sagt nej, fast jag borde gjort det, för min egen skull.

Nu kom jag ifrån själva historien…
På måndagen efter jag varit hos läkaren fick jag tid hos en kurator, min tidigare erfarenhet av psykologer som ska in och gräva i det förflutna , gjorde att jag var ganska avigt inställd. Men jag berättade snällt för henne vad som hänt de sista månaderna av mitt liv, hur min kontakt med syskon och pappa är och min icke kontakt med min mamma osv osv. Och där var jag ju rädd att det var det som vi skulle fokusera på, men se nej, det var det inte. Vi pratade om hur jag mådde idag och hur jag ska göra för att må bättre. ”En ryggsäck har vi alla, din är bara väldigt full, eftersom du aldrig haft någon bra ventil på den”, sa hon, ”och från och med idag ska du inte analysera saker som du brukar, utan det tar du här med mig”.

Och det rådet har jag verkligen försökt hålla! Jag är annars en mästare på att analysera och gärna överanalysera, men det har blivit bättre.

Det som är det svåra med den här typen av sjukdomar är att det syns inte att man är sjuk, och dagens samhälle tycker att det är bara ”att bita ihop”. Och ja, det är det, om det är för en kort stund, men om du gör det under en väldigt lång tid och inte har någon att ventilera med, få stöd från eller bara någon att bryta ihop hos, så är det svårt att komma igen.
Jag är innerligt tacksam för att jag under de senaste åren haft Jenny, hon har varit ett enormt stöd i alla väder, och ni ska veta att jag inte alltid varit snäll mot henne. Innan jag ens själv insåg att jag mådde så dåligt som jag gjorde, behandlade jag henne inte snällt alltid. Och jag är bara evigt tacksam att hon har kunnat förlåta mig för det.

Det finns andra i mitt liv som inte kunnat det. De såg sig själv som offer, men det tänker jag inte ta på mig, de har inte fått stå ut med ens hälften av vad Jenny fått. Det finns de som tyckt att jag inte gett dem tillräckligt med ”uppmärksamhet”, när jag var fullt upptagen med att koncentrera mig på att ta mig ur sängen och få i mig mat under dagarna, fast hur jag mådde frågade de inte ens. Vissa dagar var det bara helt svart när jag vaknade, kan inte förklara det på nåt annat sätt. Ingen energi, ingen glädje, bara svart. Där är jag ju tacksam att jag hade hundarna, annars vet jag inte hur länge jag blivit liggandes i sängen…

För hur dåligt jag än mår, så kan jag inte försaka hundarna. De måste ut och de måste får mat, och det fick de, men allt för många dagar var det också allt de fick. Läkaren ordinerade efter ett tag, minst en halv timmes promenad per dag. Fy fan!

Det är så svårt att förklara hur det känns. Jag älskar normalt att vara i skogen, kan vara där timmar i sträck och gå eller bara vara, det ger mig energi. Det bästa jag vet är att bara gå dit näsan pekar, och när man börjar tröttna, försöker man hitta närmsta väg hem. Men nu, en halvtimme, vet ni hur lång tid det är när man inte har en enda gnutta energi och absolut ingen lust. Mina hundar var ju som tokiga när vi väl kom ut i skogen, och när vi åkte hem igen efter sagda halvtimme, såg jag nästan besvikelsen i deras ögon, och då kom ångesten för att jag  inte gav hundarna vad de behövde, samtidigt som jag bara ville lägga mig ner och gråta för att jag inte orkade mer.

Fy fan, nu när jag tänker tillbaka på hur det var mår jag riktigt dåligt, samtidigt är jag ganska stolt över att jag tog mig genom det, fast då trodde jag att jag aldrig mer skulle tycka om skogen… Men en dag så kom det bara, det tog ju sin tid, men det kom, känslan bara sköljde över mig en dag, och jag vet exakt var det var, jag passerade en myr där man ser ganska långt åt båda håll, kängorna sugs fast och jag tänkte ”va fan gick jag här för, det är ju skitjobbigt”. Sen stannade jag upp såg mig omkring och kände en enorm lättnad och tänkte ”Gud vad jag älskar skogen!”

Men det är svårt att förklara hur man mår och hur man känner. Har till och med fått kommentaren: Va skönt, har du varit sjukskriven hela hösten, då har du ju kunnat jaga hur mycket du vill!
Eeeh, va svarar man på det?? Jo, läkaren har ordinerat jakt, men jag har som inte haft lust, så jag har fått tvinga mig ut, och då är det ju inte så kul…. Nej, inte lönt att svara alls!

Jag blev ju även ”beordrad” att åka ner till Jenny, för de ville inte att jag skulle vara ensam när jag började ta mina mediciner, pga biverkningarna som kan komma. Det var också konstigt, jag var där och taggades på bilder när vi var ute och red osv, klart att det kommer kommentarer på det också. ”Hon ser ju inte särskilt sjuk ut!” Nej, för det är en sjukdom som inte syns, men det gör den inte lättare att hantera för det, snarare tvärtom!

I dagsläget jobbar jag 75% och då är man ju ”frisk”. Hade det nu varit så att jag brutit benet och sagt att jag har ont idag, så hade alla tyckt att det är ju ok, eftersom benet inte läkt helt ännu. Hade jag dessutom haltat lite hade jag säkert fått stöd lite här och var, eftersom jag bröt ju benet för ett tag sen.
Men det är ingen som ser hur jag mår, och om jag säger att  jag är helt slut, så får man till svar, jaja, men det är ju bara ett par timmar kvar sen får du går hem. Det folk inte fattar är att om jag är helt slut, så är jag helt slut! Det finns inga reserver att ta av, just nu kämpar jag varje dag med att ta mig ur sängen, komma till jobb i tid, göra det jag ska och komma hem igen innan allt brister. Oftast hinner jag bara ut på parkeringen och där i min ensamhet i bilen kommer värsta urladdningen, då jag bara skriker och gråter innan jag tar mig samman och kör hem.

Detta skriver jag inte för att ni ska tycka synd om mig, det klarar jag så bra själv. Men anledningen till att jag gör så är att dessa psykologiska sjukdomar är så tabu-belagda att vi pratar inte om dem, så jag biter ihop under de timmar jag är på jobb, och låtsar att allt är okej, fast det inte är det. Och det är ingen som frågat mig, varför jag varit sjukskriven i flera månader, eller hur jag mår nu? Jo, de som vetat under hela tiden, men ingen annan, för det pratar man ju inte om….
Och ibland hade det nog varit bättre, för min del hade det det. Då hade jag fått säga att jag mår skit, när jag gör det, men även att det är bättre de dagar det är det. Men det känns som att folk tassar runt en som katten kring het gröt. Och om jag skulle säga att jag har en skit dag, så får man oftast frågan ”Vad är det som hänt?” Nä, det är inget som hänt, jag är sjuk och har en skitdag, jag kan inte säga varför, lika lite som jag kan säga varför jag blev deprimerad och inte du.

Det finns massor mer att säga, men detta blev längre än jag tänkt, men nu vet ni allihop, och som sagt fråga mig gärna, istället för att undvika mig. Jag smittar inte!
Och en sak som jag upptäckt under min sjukdom är hur många det faktiskt är som är/har varit sjuka, men det är inget vi prata om. Och jag tror att hade vi pratat om dessa sjukdomar mer, hade det tagit udden av det, för om det hade varit tillåtet att säga hur dåligt vi mår, utan att bli dömda för det, och kanske fått hjälp tidigare, så hade det kanske inte varit så många som blir sjukskrivan för det, en tanke bara…

 

 

3 Replies to “På väg tillbaka”

  1. Anna

    Tycker det är väldigt starkt av dig att våga berätta!många, alltför många hade inte gjort det!Och det är synd,för det behövs mer förståelse från samhällets sida vad det innebär med depressioner, utmattning,utbrändhet och allt det som inte syns utanpå, men som tillslut ger fysiska symtom!Du är på väg tillbaka, och det måste få ta den tid det tar…var rädd om dig!Och jag som säkert många andra hade ingen aning om att du var sjuk, eller där ljög jag…minns att du skrev om huvudvärk vid några tillfällen… men jag som många andra scrollar vidare och ställer inte den enkla frågan :” Hur mår du?” Stora kramar och tack för att du delar med dig!

    Reply
  2. Hon den där du blev ordinerad att åka till..

    Älskade finaste du <3
    Vi korta små fjällbjörkar är av segt virke och måste hålla ihop så vi inte blåser bort vet du väl. Och jag är av sånt där extra segt virke så jag kommer aldrig att flytta mig från dig, aldrig.

    Reply
  3. annelie törnqvist

    Hej Jossan!!

    Vi har aldrig träffats..men jag ville ändå skicka dig en stärkande tanke och säja starkt gjort!!!
    Jag hoppas verkligen att du hittar din väg ut ur mörkret och orkeslösheten..låt det få ta den tid det tar..det är bara du som vet hur du mår och kan sätta gränser för vad du orkar vill och önskar…

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *